Upp, och ner, och upp igen

När jag flyttade till Linköping för några år sedan för att börja plugga flyttade jag in i en av de anrika orienteringskorridorerna, OL4an. Från att ha haft ett kontinuerligt jobb som elektriker på Volvo i Skövde med allt vad 40-timmarsvecka innebär, till att bo ihop med träningsmotivera(n)de orienterare och plötsligt ha en massa (nåja) tid över till träning var minst sagt en omställning. Hur blev det då? En massa kvalitets-träningstimmar? Nja, till att börja med bjöd den nya staden på återkommande förkylningar och sjukdom, så så mycket  mer träning blev det inte, till en början.

Efter ett tag, sisådär ett år, började virus- och bakteriefloran i korridoren att stadga sig och träning blev mer och mer regelbunden igen. Och en insikt började att infinna sig: När jag blir sjuk eller av någon annan anledning slutar träna har jag ganska svårt att komma igång igen. Det spelar ingen roll om det är sommar eller vinter, tävlings- eller träningssäsong, jag verkar hamna i en mini-tränings-depression varje gång!

“Det här tål att analyseras”, tänkte Johan och började att spara mentala anteckningar varje gång han blev sjuk. Det visade sig att med ungefär 3-4 veckors mellanrum inträffar en mindre dipp i motivationen, ibland varar den i någon dag bara och ibland flera veckor.

Men Johan, du är ju lite bipolär, det har vi väl märkt!

Citat av Olof, korridorens läkarstudent som tycker om att slänga sig med svåra uttryck och läkartermer. En googling gav svaret på vad han menade, och tja, det kanske man har en lightvariant av. Ännu en kul sjukdom man kan lägga till listan saker-som-man-har-en-lightvariant-av, bredvid namnblindhet och glömska.

Varning, statistikanalys på gång: Statistikallergiker uppmanas scrolla ner till “kusten klar”, några stycken ner.

Om man kikar på min träning de senaste åren (grafen tagen ur träningsdagboken på Funbeat

Graf funbeat

 

 

…så kan man ana perioder av mycket bra träningsmängd. Men mellan topparna finns riktigt dåliga perioder också. De dåliga perioderna beror ofta på några dagars sjukdom följt av flera dagars nja-jag-är-lite-seg-så-jag-borde-nog-inte-träna. En annan situation då träningen riskerar att bli lidande är när jag har ett jättekul projekt på gång. Då är det lätt att grotta ner sig i något smaskigt problem, programmerande eller annat, och då har man helt enkelt inte tid att träna. Följt av flera dagars nja-jag-orkar-nog-inte.

Kusten klar, statistikallergikerna som scrollade kan fortsätta läsa här.

Denna insikt har passat ganska bra på träningsbeteendet de senaste åren. Förutom nu i höstas, då lyckades jag hålla motivationen uppe hela hösten. Väldigt olikt mig, men jag lyckades hålla siktet på “snart är det vintersäsong” och “Rickard Bergengren tränar säkert just nu” och kunde faktiskt hålla träningsmängden på en riktigt bra nivå hela hösten.

Sedan kom ryggproblemen.

Fortsättning följer i nästa inlägg 🙂

 

Sjuk!

Slut på det roliga, skolan är igång igen och all den där förkylningen som jag lyckades slippa undan i vintras har till slut kommit ikapp mig.

Amy och jag har tidigare luftat en teori om skillnaden mellan hur kvinnor och män hanterar sjukdom. Jag har inte själv undersökt saken empiriskt och min enda källa, en artikel i DN, känns misstänkt pga publiceringsdatumet. Men visst brukar jag väl vara liiite sjukare än min bättre hälft när det väl är dags?

Jag har haft hela dagen på mig att fundera och kommit fram till att detta måste grunda sig i ett ogenerat smart utnyttjande av evolutionsteorin hos oss män. Evolutionsteorin slår fast att det är de bäst lämpade och/eller anpassningsbara individerna som överlever. Jag hävdar alltså att det måste vara en evolutionsmässig fördel för oss män att bli väldigt sjuka, eller iallafall se väldigt sjuka ut. En sjuk och ömklig man är svårt att stå emot för en kvinna med bubblande moderskänslor. Den sjuke stackars mannen får omvårdnad och mer mat än den smygsjuke mannen som håller skenet uppe och stretar på. Sjukstackaren frisknar till fortast, drar ut och jagar och släpar snart hem feta älgar till sin familj igen. Framgångssagan är ett faktum.

Nog om det, nu ska jag burra ner mig bland filtarna, ta fram spegeln och öva på ledsna ögon. Det är ju bara evolution trots allt! 🙂

Liten katt