Min jävla vinter

Jag fortsätter där det förra inlägget slutar. (snabb recap: träningen har gått skitbra hela hösten).

Sedan som ryggproblemen.

Jag brukar inte tävla så värst mycket på rullskidor, men när de lokala skidklubbarna i Linköpingstrakten anordnar en rullskidcup måste man ju bara vara med! Cupen, ONEWAY Cup, började på racing-banan vid SAAB i Linköping. Tävlingen gick riktigt bra, jag är ju ingen kung på rullskidor, men det är lyckligtvis inte östgötarna heller. På tävlignarna i västergötland har jag inte en chans att hänga med toppen men på hemmaplan är jag med och kämpar om topp-placeringarna och DET, är kul! Första tävlingen gick riktigt bra och med några smarta taktiker lyckades jag knipa vinsten över Daniel Danielsson.

Det var på den andra tävlingen i cupen som ryggproblemen började. Tävlingen SyaRullen gick på racingbanan Mantorp, och var också den upperligt fint arrangerat. Det finns en otrolig värme i de här lokala skidklubbarna och det är grymt kul att tävla då. Alla känner alla (förutom jag, som bara känner några) och det är som att en hel familj är där och småtävlar lite tillsammans. Tävlingen gick ganska bra här också, jag och Daniel har koll på varandra, nu när vi vet vilka som är farligast i startfältet. Det är på näst sista varvet som jag känner några hugg i ryggen. Aj, inte bra, jag släpper några meter till förstaklungan och hoppas på att krampen ska avta. I (något som bara en östgöte skulle kalla) en nedförsbacke släpper krampen och jag tar ikapp på klungan i nästföljande (östgöta-) uppförsbacke. Till slut ligger jag och Daniel sida vid sida på spurten, men denna gång drar han det längsta strået och spurtar först i mål.

Jag har haft ryggproblem tidigare och tar det därför lite lugnt i några dagar och ryggen blir snabbt bättre. Den håller ihop både nästa rullskidtävling och en veckas läger i bruksvallarna. Men jag måste vila upp den ordentligt efteråt.

Till nyår åker vi, ett helt linköpingsgäng, med på Tour de idre och jag kan tävla nästan för fullt alla dagarna. Kanske ryggen klarar en hel tävlingssäsong?

Styrkeprovet blir Jizerska padroska, ett 50km långt klassiskt långlopp i Tjeckien. Loppet karaktäriseras av sin 8km långa uppförsbacke i starten samt de tjuriga, på gränsen till otrevliga tjeckerna. Det är mitt andra lopp, jag var här förra året men resultatet var inget vidare eftersom jag precis hade tillfrisknat från en förkylning. I år skulle det gå bättre, bara ryggen höll.

Dagen börjar förövrigt inget vidare, jag vaknar av att våra vallare kikar in i rummet där vi åkare sover.

Johan, vi hittar inte dina skidor, de verkar vara stulna!

Inte en kanonbra start på dagen alltså. Det visar sig att någon hade snott 8 par skidor och flera par stavar, varav de flesta var våra. I efterhand fick vi veta av någon som tävlat i skidskytte att

När vi var och tävlade i öst var det inga problem alls med stölder – förutom sista natten. På en femdagarstävling kunde vi låta skidorna stå obevakade utomhus varje natt utom den sista, då gällde det att sova med skidorna!

Kan vara något att tänka på i framtiden alltså. Hursomhelst, vi skramlade hastigt ihop några extra par skidor som vi kunde åka på och begav oss mot starten och förberedelserna.

…

Starten går, efter 200m delar sig vägen i två runt en skogsdunge och går ihop igen efter 50m. Trång och jävligt är det. Men jag får ett bra spår och ska precis sätta tänderna i uppförsbacken när.. Pang! En åkare sparkar av min högra nya fina (och dyra) triac-stav. Jäävlar! Som tur är står vår vallare och serviceman Christer vid sidan av spåret just där så jag får ett nytt par stavar nästan direkt och kan ge mig upp för backen. Men efter 10km känner jag att ryggen börjar stelna till, tusan! Jag hänger på stavarna så gott det går, men det är lönlöst. Uppe på toppen var det dessutom 20 grader minus, inte alls det vi vallat för så skidorna står i princip still.

Resten av loppet var alltså ingen höjdare, ryggen blev värre och kortaste vägen tillbaka var att fortsätta loppet. Typiskt. Efter målgång blev det tigerbalsam, polisanmälan, käk och hemresa.

Det tråkiga med detta var att ryggen inte blev bättre efteråt. Innan jul räckte det med att vila några dagar så var man fit-for-fight igen. Men inte den här gången. Jag vilade en vecka. Två veckor. Ingen större skillnad. Jag testade att träna igen. Inte bra, inte bra alls. Tre veckor. Passar på att istället för att åka skidor kan jag ju göra nytta vid sidan av spåret och langar åt Amy på Västgötaloppet och Rickard m fl på XL-Bygg/Syaslingan. Det är faktiskt riktigt kul att stå vid sidan av spåret och heja också! Prova på det, när du inte kan åka någon gång!

Jag tog till slut kontakt med en sjukgymnast och fick några styrkeövningar att jobba med. Ryggen blir långsamt bättre, men nu är det bara ett par veckor kvar till Vasaloppet och jag har inte tränat ordentligt sedan Tjeckien. Typiskt. Jag inser det tråkiga faktumet att jag nog inte kan åka ändå och säljer biljetten till Alexander Westberg, som förvaltar startplatsen finfint.

Nu när säsongen är över är siktet inställt på säsongen 2014. Då jäklar ska ryggen ha läkt och då är jag starkare än någonsin!

/Johan Nyman, segrare i Vasaloppet 2014! 🙂